Vi hade tänkt ta färdtjänst hem, men alla som har färdtjänst vet ju att de är sena ungefär 98% av resorna. Vi kom båda överrens om att vi inte var sugna på att vänta i över en halvtimme (bion slutade 17:30 och vi hade tänkt beställa bilen till 18:00 så vi ändå hade god marginal. 

Vi behövde inte alls vänta lika länge på bussen, den var på hållplatsen ungefär 10 minuter efter det att vi gått ut från bion.

Det var inte att komma på bussen som var något större problem, även om jag inte alls åker buss så ofta är jag van (men jag klarar det inte själv riktigt än). Nej, problemet var när vi var på bussen. Jag antar att det var en sådan där tid när alla ska hem från jobbet, för bussen var packad med folk! Som tur är behövde jag inget säte att sitta på eftersom jag alltid har min stol med mig (tehehe). 

När mamma hade gått för att köpa biljett längst fram i bussen kom det fram en äldre dam och satte sig i sätet mitt emot mig. Jag hade aldrig sett människan tidigare, men hälsade ändå när hon gjorde det. Det är ju alltid trevligt att träffa nya människor!

Det visade sig att denhär kvinnan tidigare jobbat som sjuksköterska på barnhabilitering, där jag gick när jag var yngre. Mamma kände igen henne och hon kände igen både mig och mamma, men jag kunde inte för mitt liv minnas att jag sett henne tidigare. Jag var kanske så liten då...

Ni som redan känner mig vet att jag stammar, ibland väldigt rejält. Men, jag pratar ändå på för jag älskar helt enkelt att snacka! Grejen med folk är att när de märker att man har någon typ av talsvårighet får de gärna för sig olika konstiga saker. Ofta är det något i stil med att jag behöver "uppmuntran" i form av att de nickar och ler sådär fånigt när jag försöker få fram orden. Allvarligt, det stressar mig bara! Jag har också varit med om folk som börjar prata JÄTTEHÖGT och JÄTTETYDLIGT. Liksom, jag är bara CP-skadad, inte döv!

Sen finns det också folk som denhär kvinnan i fråga, som lutar sig jättenära ens ansikte när hon pratar med en! Lixom, hallå!  Men, det var ändå inte det jobbigaste. Det jobbigaste var när hon, hastigt och lustigt, la ena handen på mitt knä. Som om vi känt varandra forever! Nu ska ni inte ta det som att jag klagar eller gnäller eller något, tycker bara folk borde tänka lite bätte innan de gör saker! Även om personen som de umgås med sitter i rullstol!

För att avsluta vill jag önska er en trevlig ny vecka och tacka för att ni läste detta lilla inlägg ^^